Evangelines POV

Vi skyndade upp till vårt nya hem. Eller jag skyndade, Charlie bara gick försiktigt uppför. Hon var bara 2, så hon var inte världens stabilaste.

Vi kom upp och låste upp. Det luktade underbart. Det luktade nytt.

Det första jag såg var en hall. Det var väldigt ljust, alla väggar var vita. Golvet var ljust träd. Det var väldigt fint där inne, dock skulle det målas om. Charlie skulle få sitt rum som hon ville, jag skulle måla om lite i mitt, och så vidare. Det skulle bli fint.

Jag la ner våra väskor i hallen och började gå runt. Köket var ganska litet, men perfekt till min smak. När man kom in genom dörren så kom man direkt in i köket. Bänkarna var gjorda av mörk trä, och allt i metall var gjort av mörk metall. Jag drog min hand över det fina trädet och log lite för mig själv. Detta var alltså mitt nya hem. Jag hade kommit ut i vuxen världen. Jag hade inga föräldrar som sa åt mig vad jag ska göra, ingen som bestämde över mig. Dock hade jag en två årig dotter att ta hand om. Men med hjälp av en barnvakt och ett jobb skulle det nog funka det med! Fast det fick vänta tills imorn.

Jag fortsatte bort till toaletten. Den var ganska stor för att vara i en lägenhet. Golvet var svart klinkers, ena väggen var av brunt tegel, och resten av vit tapet, vilket såg väldigt bra ut. Vid teglet fanns det ett badkar med dusch i. På högra sidan fanns det en toalett och ett handfat och på andra sidan hyllor där man kan lägga handdukar och sådant.

Vi båda hade kollat runt i hela huset. I mitt rum och i Charlies rum så var det inte möblerat ännu, och våra möbler kom imorgon, så vi skulle få sova på en dubbelluftmadrass. Härligt, eller något?

Jag hade precis lagt fram en låda med Charlies leksaker när jag hörde hur det plingade på dörren. Jag började undra vad eller vem det skulle kunna vara som ville mig något, men då slog det mig. Jag började helt plötsligt kallsvettas och bli nervös. Jag ville verkligen inte. Skulle det vara bättre om jag sa åt Charlie att öppna dörren? Nej. Jag tog bara ett djupt andetag och öppnade. Men där stod bara ett äldre par med kakor och en blomma. Jag log lite lättat och lät de komma in.

Harrys POV

Jag och Louis hade precis kommit in i våran lägenhet, och jag slog mig snabbt ner på soffan. Louis lutade sig på ryggstödet och kollade ner på mig. Jag kollade tillbaka på honom ett tag. "Ehm, vad?" sa jag efter ett tag. "Du bara.. Blev så tyst efter vi såg den där tjejen med barnet.. Kände du henne?" frågade han och jagskakade bara på huvudet. Okej, jag trodde jag kände henne, men det var inte ens säkert att det var hon. Alltså Evangeline, som jag var tillsammans med innan jag.. blev känd, helt enkelt. Jag saknade henne, måste jag medge.

"men dåså! Då kanske vi ska gå och hälsa henne välkommen?" sa Louis och hoppade upp. Jag suckade och satte mig upp, "Okej då.." sa jag och sträckte på mig. Sedan for vi iväg hem till henne.

Vi ringde på dörren och väntade. Jag hörde små, snabba steg komma mot dörren och sedan öppnades dörren av den lilla flickan. Hon kollade ett tag på oss, sedan for hon iväg igen. "Mammaaaaa!" skrek hon, och den tjejen kom igen. Hon hade blicken fäst vid flickan som gömde sig bakom hennes ben. Hon skrattade lite och kollade sedan upp på oss och blev helt tyst. Det blev jag också. Allt nästan bara stängdes av. Fjärilär började flyga i magen på mig, samtidigt som jag började bli yr.

"Välkommen hit! Jag är Louis och detta är Harry" sa Louis som märkt att det börjat bli tyst. Hon kollade länge på mig, men sedan ryckte hon till, kollade på Louis och skrattade lite, "åh, tack så mycket! Eh.. Evangeline, och det där är Charlie" sa hon och la handen på flickans huvud.

Så det var hon. Det var Evangeline. Tjejen jag tänkt på nästan nonstop i flera år. Var det ödet som slagit ihop oss, eller skulle hon aldrig förlåta mig? Jag bet mig i läppen, och tänkte låtsas som ingenting. Jag log och sträkte ut handen. Hon skakade den försiktigt och nickade. "Harry, alltså?" sa hon och kollade mig i ögonen. Jag nickade, "Evangeline? Trevligt att råkas" Hon bet sig också i läppen, "Jasså, det tycker du?" sa hon och sa sedan åt Charlie att gå.

Då kom mr. och mrs. Growlings dit. De hade visst kommit före. "Nemen pojkar, är ni här?" sa Mrs. Growlings och kramade oss båda. Louis log och nickade, "Ni var dock tidigare!" och sedan hörde jag inte mer. Jag fick ögonkontakt med Evangeline igen. Hennes ögon var bruna, och så vackra. Hon hade ett litet Mona-Lisa leende på läpparna, vilket var svårt att tyda. Var hon glad att jag var här, eller bara sur och arg?